Jontten-killen och livet

De senaste dagarna har jag funderat extra mycket på att växa upp och måsta ta ansvar. I och med möjligtvis annalkande flytt till Skottland och det faktum att jag har fyra dagar av lektioner kvar före jag slutar gymnasiet har fått mig att fundera på hur fort tiden flyger iväg. Känns som om det var precis jag valde gymnasie, nu borde man kunna välja universitet. Vad om man inte har en aning om vad man vill göra i framtiden då?

Det känns som man borde veta precis vad man vill göra resten av sitt liv, om man vill bli en doktor eller kirurg, en skådespelare eller modell eller kanske en professionell datanörd?

Jag, personligen, har ingen aning om vad jag vill göra, jag har vissa drömmar, och ska försöka att uppnå en del av dem, så att jag kan känna mig nöjd med livet, och känna att jag faktiskt har försökt och inte gett upp och bara valt det första bästa yrket som var nära till hands. 

Igår städade jag bort min trampolin, som stått och skräpat på vår gård sedan förra sommaren, det var lite vemodigt att slänga bort något som man haft så roligt med. Jag minns hur jag och mina kompisar låg på den i flera timtal och bara pratade, hur vi studsade upp och ner och brottades och ibland bara låg och sola. Vi har haft oräknerligt många picknickar på den och otroligt mycket annat har vi hittar på. Det kändes som att min barndom nu officielt var över, även fast jag fortfarande är ett litet småglin på bara 18 höstar.