Här om dagen såg jag Gravity. Det var den vackraste men även den mest ångestfyllda filmen jag sett på länge. Tyckte mycket om den, men mådde riktigt illa på flera ställen. Det händer inte ofta, det kan jag säga er. Det är något med rymden som fascinerar mig otroligt mycket, men samtidigt skräms jag av oändligheten, av det svarta och hur lite vi egentligen vet om den.  Jag känner mig så otroligt liten, det är det som kanske gör mig mest illamående. I själv filmen var det tystnaden, paniken och oändligheten som fick mig mest upprörd.

Älskade hur Gravity var filmad, och att det inte fanns fler än två (stora) skådespelare. Sandra Bullock var lika bra som hon alltid är och George Clooney är väl inte så pjåkig han heller. 

Skulle kunna skriva massor om filmen men vill inte berätta för mycket, det blir lätt för mycket, och sen är inte filmen så intressant mera. Rekommenderar att man ser filmen på bio för det visuellas skull, storyn i sig är inte så värst speciell men den kommer till liv genom sättet filmen är gjord på.