Jontten-killen och livet

Länge sen sist, än en gång. 

Igår firade vi att IB är slut tillsammans med största delen av vår klass. Vivian och Matilda var vänliga nog att ordna en "Winner Dinner" åt oss alla. Den innehöll god mat i form av en fyra rätters middag, ishockey och gråt, en hel del gråt. Det kanske verkar underligt för andra, att man gråter för att skolan är slut. Det hade jag också tyckt före jag började gå i skolan med den här klassen, jag hade aldrig trott att en klass kan stå varandra så här nära, jag hade aldrig trott att en klass kunde få mig att växa som människa, hade aldrig trott att vem som helst från min klass skulle stå vid min sida och stötta mig ifall jag har problem, jag hade helt enkelt aldrig trott, när jag började i den nya skolan, att jag skulle bli inspireread av mina medmänniskor varje dag, hur cliché det än låter, och att jag skulle gråta när det är över. 

Vi skulle igår skriva ner på lappar vad man minns om person, vad man tycker om den etc. Jag trodde aldrig att jag skulle få se sån text om mig som människor hade skrivi på min lapp, det mesta är sånt jag inte vill dela ut här på internet, men ska hålla det i mitt hjärta så länge jag bara kan (deep :D). 

För tre år sen var jag ärligt sagt ganska patetisk, men se på mig nu, fortfarande aningen patetisk, men med de bästa vännerna någon kan önska sig vid min sida (ni från kattan ocskå), med en nyfunnen självsäkerhet och vissheten om att jag klarar av vad som helst, bara jag vill det tillräckligt.